Rehabiliteringen började andra september och jag är oerhört glad att jag fått chansen att gå på den. Föreläsningarna är väldigt intressanta och givande och kbt:n hjälper mig mer än jag trodde att den skulle göra. Jag känner mig lugnare och gladare och jag hoppas verkligen att jag fortsätter med dessa övningar även när rehabiliteringen tar slut. För det är då den stora utmaningen börjar, att ta tag i allting själv, fortsätta att kämpa. Träningen går rätt bra och det är SÅ skönt att få träna igen! På basala kroppskännedomen jobbar vi mycket med andning och avslappning och även om det är smärtsamt och jobbigt emellanåt, så tror jag att det kommer vara till stor hjälp även i framtiden. Jag tänker oftare på andningen och kroppshållningen. Små steg i taget. MEN, samtidigt som detta är otroligt givande, intressant och roligt, så är det samtidigt oerhört jobbigt, både fysiskt och psykiskt, samt stressande. Mycket att memorera, mycket tankar och känslor, mycket hemuppgifter och läsning. Ibland är det svårt att hinna med allting, men man gör sitt bästa.

Denna vecka har jag varit sjuk, men har gjort det jag kunnat och orkat här hemma. Frisk måste jag bli, då det vankas kryssning i helgen tillsammans med två kusiner och deras kompis. Ser verkligen fram emot det!

Veckorna bara flyger sin väg. Barnen har karate två gånger i veckan, tösen har även gymnastik på söndagar och hon är så lycklig över det. Och duktig är hon, så härligt att se hennes utveckling. Rollspel spelas det så fort tillfället ges. Vi hade en barnfri helg för ett par veckor sedan och då passade vi på att se två filmer på bio, "As above, so below" och "Let's be cops". Den första hade vi lika gärna kunnat se hemma, även om den var ok. Men skräckfilm på bio hör inte riktigt till mina favoriter. Komedin däremot var riktigt kul, vi garvade flera gånger. Har även sett "The Mace Runner" och "Hallonbåtsflyktingen" på bio och det är filmer jag kan rekommendera.

Hon hjular lika ofta som hon går.

In i dimman, På väg för att fira en kompis födelsedag. En härlig kväll var det!

Vi möblerade om i sonens rum och vi blev alla nöjda över resultatet.

Barnen på karaten. Glädjen i deras ögon när karatedräkterna kom var oslagbar :)

1:a september

Välkommen september, den mysiga höstmånaden. Hoppas på milt väder och solsken. September är också en månad som jag lättast har att bryta sämre vanor och komma igång med träning igen. Ny årstid, ny start. Rehabilitering som innebär att jag får träna igen, i ett långsamt tempo dock, men så som jag har längtat. Samt komma igång med promenaderna. Försöka att inte vara för hård och sätta för höga krav som vanligt. Tio minuters promenad är bättre än ingenting, min kropp bestämmer takten och tiden, inte min vinnarskalle. DET kommer bli den största utmaningen - att lyssna på kroppen. Jag har fortfarande svårt att acceptera hur min kropp beter sig, dessa förbannade smärtor.

I helgen valaktiverades det. Under fem timmar åkte vi runtom i Gävle och satte upp närmare hundra affischer. Det var kul, det var varmt och det kändes bra. Än är vi inte klara, men det känns bra att ha kommit igång. Kroppen mår som den förtjänar, hade inte riktigt räknat med hur jobbigt det skulle vara :P
Barnen hade också sin första karateträning igår och jag blev riktigt imponerad av dem. Jag hoppas och tror att de vill fortsätta, så glada och exalterade som de var efteråt. Förra helgen testade Matti på fotboll, men tyckte inte alls att det var kul. En pojke var väldigt elak mot honom, så det förstörde en del också. Blir så ledsen över att se hur elaka många barn kan vara...